tisdag 18 april 2006

Scary Movie 4: stjärt, prutt och penis



För en månad sedan peppade jag intensivt på trailern för Scary Movie 4 och blev nog lite överexalterad: tydligen innehöll trean "några helt underbara scener där den gamla goa Zucker/Abrahams/Zucker-mixen av metafilmiska absurditeter, smart drift med genrekonventioner, rent puerilt trams och brutalt slapstickvåld verkligen svängde" skrev jag förnumstigt men utan verklighetsförankring. För Scary Movie-serien är ju inte Airplane, inte Naked Gun, inte ens Hot Shots. Utan mest en räcka grabbiga sexskämt och övertydliga filmreferenser, utspridda över en kraftigt ojämn filmserie som undantagslöst är roligare i efterhand, när nördhjärnan sorterat bort dyngan och varsamt polerat de få guldklimparna, än när man konsumerar dem.

En titt på Scary Movie 4 innebär den sedvanliga mixen av sporadiskt mys, ett och annat fniss, en hel del besvärat skruvande i biostolen - och det där sorgliga suget i magen av missade chanser och satir som kunde skruvats många varv till, om bara ambitionerna och begåvningen varit lite större.

Scary Movie 4 ligger etta på biotoppen i USA och har efter efter en rekordartad helg nästan tjänat in sin budget, och femman är redan okejad. En bitvis begåvad parodi på The Grudge och War of the Worlds med lite Saw och The Village inslängt, några mer eller mindre festliga cameos, och en en väldigt skrynklig Leslie Nielsen vars senila deadpan-schtick vore roligare om han inte var så fasligt gammal (80) och kanske borde varva ner. Passningarna till andra filmer är tekniskt välgjorda (tripoderna ser oväntat proffsiga ut) men går alltför ofta ut på skicklig upprepning och igenkännandets glädje snarare än någon mer subversiv och smart klarsyn. Och en del vitsar känns oerhört nattståndna: iPod? R. Kelly? Michael Jackson? Eller det långa Viagrasnubblet med Charlie Sheen som hade varit småkul - för fem år sen.

Men går man och ser filmen ensam en söndageftermiddag i en kvalmig Sergelsalong knökfull med 200 eggade tolvåringar istället för hemma i tv-soffan med några kalla öl och, eh, vänner som sällskap får man fan skylla sig själv. Dock: mitt i gnället fanns en del att hämta, i synnerhet den klimaktiska parodin på handikappdramatiken i Million Dollar Baby, som faktiskt var lysande. Och nästan tillräckligt för att börja se fram emot femman.

Inga kommentarer: