torsdag 28 oktober 2010

Robert Smith-nytt



Ni vet hur det är: man har rätt mycket på jobbet, man är astrött på kvällen, man orkar knappt se en film eller nåt tv-avsnitt men vill ändå inte gå och lägga sig. Så slutar det med att man sitter med en ljummen skvätt rött och bildgooglar Robert Smith i en halvtimme.

Robert Smith är idag 52 år gammal. Mina tre största idoler när jag var sjutton - Robert Smith, Morrissey och Kate Bush - föddes inom loppet av ett knappt år, mellan juli 1958 och maj 1959, och är alltså ungefär lika gamla. Medan Moz blir snyggare för varje år (på det där köttiga sättet) och Kate - i den mån hon fastnar på bild längre - fortfarande är vacker, så har Robert Smith inte haft lika tur.

Den här bilden är från förra året. Och den här. (Bob kan dock trösta sig med att hans gamle parhäst Porl Thompson numera får Freddie Wadling att se pigg ut.)

Det vore kul att se hur han ser ut utan håret, kajalet och läppstiftet... men då skulle han förstås inte vara Robert Smith längre.

Fast det jag ville komma fram till var egentligen den här 80-talslåten av det kanadensiska bandet Platinum Blonde, som nu gjorts i en remix av Crystal Castles med Robert Smith på sång. Släpps i december men peppas just nu stenhårt på Pitchfork. Den är svinbra! Och Robert Smith sjunger fortfarande andlöst vackert.

fredag 8 oktober 2010

The greatest Sho on earth



Bröderna Wachowski må vara fula och töntiga, men nu måste vi faktiskt förlåta dem för både Matrix-uppföljarna och Speed Racer. För som producenter har de tillsammans med regissören James McTeigue faktiskt fått ihop tvenne riktigt bra filmer. Först V for Vendetta, och sen Ninja Assassin som jag till slut såg i veckan och blev riktigt lycklig över.

Den koreanske pojkbandsstjärnan Rain (hårt namn) spelar en superdrillad känslokall ninja som lämnat sin klan och hjälper en snygg kvinnlig agent - jo, det är en sån film - att bekämpa ett gäng ondskefulla ninjas, med lite hjälp från en manlig grånad superpolis på Europol som spelas sammanbitet av han från Coupling. Naomie Harris - som var så bra i 28 Days Later och Tristram Shandy - spelar tjejen.

Men det är inte för briljant gestaltning eller välskriven dialog som Ninja Assassin går till historien, utan för det helt ogenerade lemlästandet. Filmen badar i våld. Avhuggna ben flyger i praktfull slo-mo, kaststjärnor gör swat-snubbar till slafsig köttfärs... det är exakt hur snyggt och hur kladdigt som helst, med vackert sprutande CGI-blod som är klart mäktigare än de jämförelsevis små fontänerna i Zatoichi.

Och som grädde på blodmoset får man Sho Kosugi, den gamle hjälten från åttiotalseposet Enter the Ninja, som benhård ninja-mästare. "Weakness compels strength, betrayal begets blood; this is the Law of the Nine Clans" muttrar han samtidigt som han oberört piskar en gråtande åttaåring under fotsulorna med en vass bambupinne. Han har lite samma sorgsna gravitas som Robert Forster i Jackie Brown, minus all form av empati, och är - vid sidan av de sjukt snygga actionscenerna - filmens stora behållning.

Jag blev ledsen och kränkt när jag såg att Ninja Assassin fick kallsinnig kritik och gick rätt dåligt på bio, när det finns så mycket sämre action som folk går och ser. En klart underskattad film, och ens behov av massakrerade poliser och avhuggna gangsterhänder blir tillgodosett för flera månader framöver.

måndag 4 oktober 2010

Dean Martin räddar Mafia 2


Har precis tömt det sista magasinet i min tommy gun i den allra sista, episka shootouten i Mafia 2 och känner mig... tillfredsställd. Jag kan hålla med all kritik spelet fått: det är lite för kort, lite för enhanda med många långa bilkörningar fram och tillbaka, det är för linjärt och uppdragsbaserat och inte lika bjussigt med sorglös sandlådeaction som GTA.

Vitos dröm är att bli rik och mäktig, ha snygga bilar och kvinnor, men precis när man fått det lite fett så - spoiler alert! - tas allt ifrån en. Klassiskt dramaturgiskt grepp förstås - säg det actionspel värt namnet där man inte ungefär halvvägs blir tillfångatagen och losar hela sin fläskiga vapenarsenal och måste börja om på noll - men här kändes det lite synd. Å andra sidan finns det rätt lite man kan göra med pengarna förutom köpa en fin kostym, så det är bara att gilla läget och fortsätta på det spår manusförfattarna bestämt - vilket ofta blir fyrkantigt; vet inte hur många uppdrag som fantasilöst avslutas med ett torrt "drive home" och tvingar en att köra hem och gå och lägga sig för att nästa kapitel ska kicka in.

Med det sagt är det i regel svinsnyggt med välregisserade mellansekvenser, suveränt soundtrack, smarrig dialog på bred nuh yaak-dialekt och generösa skopor av influenser från de bästa gangsterfilmerna, feta härliga shootouts - och tidshoppet nånstans i mitten där stan förändras från grått fyrtiotal till sprudlande, framtidsoptimistiskt femtiotal med neonskyltar och vräkiga bilar är bländande vackert.

Och även här får man sina "GTA moments" serverade - i mitt fall kom det allra bästa redan i kapitel 2. Efter att kommit hem från kriget, blivit skjutsad till storstan och tagit en drink med kompisen Joe tar man en taxitur downtown. Dörren öppnas och man kliver ut på en snöig trottoar. Det är februari 1945, andra världskriget ska rasa några månader till, det är den kallaste vintern på länge och på gatorna passerar hopkurade människor på väg till sitt. Massiva snöflingor dalar sakta över kåkarna, och "Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow" med Dean Martin spelar på ljudspåret. Det är så vackert, så bitterljuvt, att man tappar andan.

Klyschdags, men där och å fick jag banne mig GÅSHUD över vilken fantastiskt stämningsfylld värld 2K Czech byggt upp. Den sekvensen allena gör Mafia 2 värt att spela. Plus att man får skjuta tommy gun.