onsdag 26 januari 2011

#4: Family Guy: It's A Trap (2010)



It's A Trap är den tredje Star Wars-parodin som Seth MacFarlane och hans stab gör, efter suveräna Blue Harvest och den lite mindre fantastiska Something Something Something Dark Side. Nu är det Return of the Jedi som ska betas av, och det sedvanliga opening crawlet (som var väldigt roligt i de första två filmerna) består nu av en oändligt lång självförintande ursäkt över hur tröttkörda teamet var och hur de egentligen inte ville göra en till, men Fox insisterade så vi gjorde skiten, och den blev som förväntat sämre än de andra två men håll till godo, ungefär. Avancerad självironi eller ärligt menat är svårt att veta, men om avsikten vara att sänka förväntningarna funkar det fint: It's a Trap är möjligen den svagaste i trion, men inget bottennapp, snarare mer av samma.

Precis som de tidigare två är det en ojämn blandning av pruttskämt, lama b-kändispassningar som känns passé redan när man hör dem, kärleksfull parodi och trashigt våld. Det tillkommer ju inte särskilt många nya karaktärer i Jedins återkomst (utom Jabba som är lite av en besvikelse) så nyhetens behag i att se Stewie som Darth Vader har förstås lagt sig. Meg Griffin som Sarlacc! Gäsp.

Ett problem är att Obi-Wan Kenobi är med såpass lite, han spelas av grannen Herbert och den ändlösa strömmen av pedofilskämt mellan honom och hans unge adept Luke var bland det roligaste i ettan. Inte ens de löjliga ewokerna skapar så mycket humor, även om det är kul när
de lurviga små nallarna är så mesiga att
Peter Griffin/Han Solo får ett spel och brutalt torterar och avrättar några stackars stormtroopers av ren frustration.

Bäst är det när man driver med alla logiska luckor i filmerna - som att man konstruerar en Dödsstjärna med avancerade skyddsköldar men av snålhet inte bygger för passagen in i reaktorn som Luke tar sig in i, och sen gör om misstaget när man bygger upp hela skiten igen - dvs skämt som bygger på att manusförfattarna verkligen älskar trilogin och kan filmerna innan och utan. Sen hjälper det förstås att man har Fox i ryggen och därmed tillgång till musiken och de rätta Ben Burtt-ljuden, så Star Wars-känslan finns där, även om det inte känns lika hett tredje gången. Och seriens running joke, att Seth Green (som gör den målbrottsgnälliga rösten till Chris Griffin) ska bli mobbad för att hans filmkarriär är så kackig, lägger in en överväxel och blir så meta att det mest känns internt.

Så det är en blandad kompott. Men filmen är absolut värd att se för en enda scen, den där Jabba ska slänga ner Luke till Sarlacc - och Luke nickar i maskopi med Lando och R2 samtidigt som John Williams brassar på med korta brötiga stötar med bastuba. Jag hade aldrig tänkt på hur pedagogiskt och makligt den scenen är klippt - i Family Guy-versionen blir den till extremt utdragen korsklippning fram och tillbaka mellan karaktärerna, varv efter varv. Det blir sjukt roligt.

måndag 10 januari 2011

#3: Cemetery Junction (2010)



Lättsamt coming of age-drama som utspelar sig i sömnig brittisk förort till Reading år 1973 bjuder på pigg dialog med många fina oneliners, bra spel av unga skådisar och ett trevligt soundtrack med idelt glamrockmys - men snart också den kvävande insikten av att man sett EXAKT ALLT FÖRUT i många andra - både bättre och sämre - filmer. Killgänget som längtar bort, arbetarklasspojken som vill uppåt, glada men fördomsfulla arbetare vs lyckade men emotionellt djupfrysta rikisar, den stoiska men förstående mamman som låtit sig kuvas men vill se dottern frigöra sig, kameran som ögat mot en större och mer spännande värld, etc etc.

Två ljuspunkter: det skoningslöst elaka tugget mellan Gervais inrökta, inkrökta svetsare och hans mamma (Anne Reid) är riktigt roligt. Och David Earl (som knappt gjort något förutom en liten roll i Extras som "obsessive fan" i Bowie-avsnittet, minns honom inte) är lysande som den sexfixerade caféägaren Brian med Cocacolaflasktjocka glasögon och förra filmårets i särklass flottigaste hår.

Det är inte dåligt, men det är så fruktansvärt välbekant och karaktärerna är skrivna med den tjockaste kritan att man undrar varför två extremt begåvade herrar som Ricky Gervais och Stephen Merchant velat veva den här berättelsen ytterligare ett varv? En gåta.

onsdag 5 januari 2011

#2: Tron: Legacy (2010)



Även om jag verkligen gillade första Tron (jag såg den på bio när det begav sig 1982 och det bör rimligen ha varit det mäktigaste jag sett dittills i mitt liv, Gremlins låg ju fortfarande tre år fram i tiden) så har jag inte alls gått igång på det rätt saftiga förhandspeppet inför Tron: Legacy som grasserat på filmbloggarna i säkert över ett år. Så förväntningarna var rätt lågt satta, vilket brukar vara det ultimata.

Och det gav resultat: jag tyckte filmen var king, tog några öl med min biovän, åkte hem glädjestrålande och delade med mig av kärleken på Fejan. Och fick givetvis mothugg direkt i form av välformulerade sarkasmer riktade mot filmens alla luckor. Sen lyssnade jag på /Films podcast där Dave, Devindra och Quigley i stort sett pulvriserade filmen i fyrtiofem minuter.

Och viss finns det en del att anmärka på: den tunna och ologiska plotten, Bridges sömngångaraktiga spel (han är i princip The Dude fast tråkigare och i cyberspace), unge Garrett Hedlunds rätt graverande brist på karisma, Olivia Wildes oklara roll i filmen, karaktären Trons plötsliga uppdykande och sen snöpliga sorti, och Clus rätt absurda master plan: borde inte en vettigare väg till världsherravälde vara att till exempel slå ut hela internet istället för att skicka tusen pers i trikåer och glow sticks genom en dator? Och som lök på laxen, det oerhört risiga yngrifieringen av Jeff Bridges medelst CGI - det var den unge släte Jeffan från King Kong Lives, men med döda uncanny valley-ögon. Burr!



Men jag väljer att skita i allt detta och fokusera på det jag verkligen gillade med filmen: den snorsnygga mc-jakten i början, den åttiotalsnostalgiska scenografin, Kubrickvibbarna i Bridges vardagsrum, det fantastiska soundtracket av Daft Punk som lirade så vettlöst tajt ihop med bilderna, det relativa allvaret (eller snarare bristen på självreflexiv humor) som var befriande.

Och, förstås, Michael Sheen som flamboyant nattklubbsägare. Med Daft Punk-killarna som dj:s. I en comic relief-scen som är helt ur synk med resten av filmen. Sheen verkar fått en helt egen regi - eller bara struntat i regin och bestämt sig för att helt och hållet käka upp sceneriet - och spelar över av Guds nåde. Kubrick igen: med käppen och den vita kostymen påminde han såklart om Malcolm McDowell i Clockwork Orange. Tyvärr försvinner han snabbt ur handlingen innan han hinner spöa upp nån med käppen.

tisdag 4 januari 2011

#1: The Wizard of Oz (1939)



Har svårt att tänka mig en lämpligare film att inleda året med än The Wizard of Oz. Dels är det en perfekt och lagom surrealistisk film att se på bakfyllan, dels hade jag ju inte sett den förrän nu, och kan därmed äntligen bocka av den andra av de två mest citerade och välrefererade klassiska amerikanska familjerullarna från guldåldern (det andra är såklart Capras jultrivsel It's A Wonderful Life).

Greppet att låta filmen övergå från svartvitt (eller snarare sepiatonat) till glorious technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och SVT hade en fin överföring att bjuda på - färgskalan är ren knark. Rött är det knallrödaste rött som gjorts, möjligen med undantag för rosenrabatten i bakgrunden i nån Douglas Sirk-melodram.

Judy Garland där förstås perfekt i rollen, med en självklar pondus värdig en Dakota Fanning (om det nu inte är helt historielöst att ta ett senare exempel) och det där märkliga barnskådisutseendet med en mix av barnkropp och vuxenhuvud. Och hon sjunger otroligt fint, även om Freddie Wadlings version av Over the Rainbow (inklusive, ska vi säga, lite mer bagage) kanske är bättre.



Och sen: kulisser kulisser kulisser! I dessa tider är det såklart mysigt med en film som lutar sig mot optiska effekter och back projection istället för det green screen-helvete folk som George Lucas lärt oss hata. Men effektmässigt känns Wizard of Oz inte så förmodern utan snarare sprungen ur teatern, med gigantiska kulissbyggen och en Wicked Witch of the West som gör sorti genom en rökpuff och åker ner genom en lucka i scengolvet. Det är mäktigt.

Och de creepy aspekterna hos Wizard är förstås omvittnade: Munchkins ser ut att vara en man tager vad man haver-blandning av hårt sminkade barn och dvärgar, och de där flygaporna (spelade av barn med apmasker och vingar?) ser otäckt... inte realistiska, men ändå verkliga på något sjukt sätt. WAY more läskiga än häxan!

The Wizard of Oz är bra, man kan inte tycka annat: det är ett hantverksskickligt spektakel med samma öververkliga, överpeppade lyster som mästerliga Singin' in the Rain. Dock med en lätt tveksam "Borta bra men hemma alltid bäst!"-slutkläm som hamras in med viss övertydlighet.

Det enda jag blev besviken på är finalen: jo - spoiler alert! - det var såklart en feberdröm, men kunde man inte fått det klassiska "Eller var det...?" på slutet? Kunde inte Dorothy fått hitta lite halm innanför kragen på Ray Bolger och bara: "Men... Scarecrow...eller?"

Men man kan ju inte få allt. Att bara sitta bakis i soffan och hänföras av färgerna räcker långt.

2011: Självplågeriets år



OK! För att få spinn på den här halvt insomnade bloggen ska jag äntligen förverkliga min barndomsdröm: att skriva om alla filmer jag ser under året. Förvänta er alltså: fler inlägg, av lägre kvalitet. Det kommer att bli både spännande och meningslöst. Häng med från start!