tisdag 31 maj 2011

#20+21: Bande à part (1964) + Vivre sa vie (1962)



En dubbelmacka av Godard, båda med danska Nouvelle vague-baben Anna Karina i huvudrollen, som visar det sämsta respektive det bästa ur Nya vågen. Bande à part är väl numera mest känd för att ha inspirerat Tarantino till produktionsbolaget A Band Apart och dansscenen i Pulp Fiction. (Och ännu viktigare peppat Hal Hartley till den gudomliga Sonic Youth-dansen i Simple Men.)

Även om just den svängiga sekvensen fortfarande är cool känns Bande à part smärtsamt daterad. Där Nya vågen-milstolpar som Till sista andetaget, Jules et Jim och De 400 slagen åldrats väl framstår Bande à parte som fast i en form: alla de pigga grepp som då var ytterst happening och revolutionära - rollfigurer som pratar in i kameran, filma på gatorna, handhållen kamera och doumentärstajl, långa tagningar, kasst direktljud, berättarröst som bryter in, jump cuts - känns mest koketta, självupptagna och irriterande... Godard har inget att säga, och historien om två idioter som ska råna en förmögen herre är ganska obehaglig: snubbarna är som två tölpiga, kåta tonårskillar och beter sig som fumliga, latent våldsamma kräk mot Anna Karina. Det räcker egentligen att se dansscenen - och försöka låta bli att störa sig över att Godard kommer in med sin förnumstiga berättarröst och sabbar flowet.




Vivre sa vie / Leva sitt liv däremot är ett mästerverk! Blev smått knockad. Även om alla Nya vågen-stilgreppen är present and correct använde Godard och hans ständige fotograf Raoul Coutard en tyngre kamera här, det är mer tracking shots och långsamma åkningar. Fotot är makalöst snyggt. Super-uttänkt, stramt och stiliserat t ex i inledningsscenen när Anna Karina sitter på ett fik och pratar med en kille och båda filmas i nacken i en oändligt lång dialogscen. Historien om en ung kvinna som lämnar hus och hem och tar sig till Paris för att klara sig själv men hamnar i prostitution känns modern, berörande, osentimentalt dokumentär och ömsint på samma gång. Med ett hjärtskärande slut.

En hel generation manliga filmnördar födda på fyrtiotalet lär ha gått gaga över Anna Karina och hennes ögon när det begav sig, men hon är inte bara snygg utan helt magnetisk, med ett lika självklart som minimalistiskt spel. Godard vilar gärna på hennes ansikte, som i en lång (och rätt övertydlig) scen där hon sitter på bio och gråter till Renée Falconettis legendariska närbildsspel i Dreyers En kvinnas martyrium - helt stumt vilket är tufft. Och även här finns en snajdig dansscen.

onsdag 25 maj 2011

måndag 23 maj 2011

#18: Knight and Day (2010)



James Mangold har ett spräckligt CV. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Slys finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohygglig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity (som brukar finnas i 29 kronors-backen på Coop – köp!). Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line) och snygg westernremake (3:10 to Yuma).

Och nu senast: actionkomedin Knight and Day, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som ”vanlig tjej” som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise så fanns det väldigt lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, ett ytterst lamt försök till viral marknadsföring inför släppet, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin. Jag fick obehagliga Mrs and Mrs Smith-vibbar. Och filmen har geggat runt i development hell länge, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men jag gav Mange en chans – och det var bra. Filmen är kul. Det är fart och fläkt från start, Cruise är hör och häpna ganska skojig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framförallt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA, fick blandad kritik och hånades väl som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för en Cruise i karriärmässigt fritt fall – men strunta i det. Mangold har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner. En fet solbränd scientolog-tumme upp!

tisdag 17 maj 2011

#17: Ghost Ship (2002)



Ghost Ship är den typen av film som visas nån gång i kvartalet på diverse reklamkanaler, ofta med starttid 23:50 eller o2:15. Och av oklar anledning har jag velat se den i flera år - kanske för Gabriel Byrnes skull, eller att det är så high concept (spöken på en båt!) att bara det skapar viss pepp.

Ett gäng bärgare får nys om ett mystiskt skepp på drift i Berings hav och anar att det kan finnas pengar att hämta - mycket riktigt är det en italiensk lyxyacht från sextiotalet som lämnats vind för våg. Men väl ombord på skeppet börjar det hända ruskigheter. Folk börjar dö, en blek och läskig spökflicka (Emily Browning från Sucker Punch i en tidig roll) dyker upp med kryptiska budskap om vilka hemskheter som ägt rum på skeppet, dörrar smäller igen av sig själva... the usual stuff.

Bärgargänget spelas av ett gäng välkända fejs som karriärmässigt trampade vatten - en stabil Juilanna Margulies efter E.R. men före The Good Wife, en rätt oinspirerad Gabriel Byrne slummar loss i limbo efter nittiotalets karriärspeak och innan den smarriga In Treatment-huvudrollen. Isaiah Washington pre-Grey's Anatomy och Karl Urban strax innan han breakade som Éomer i Lord of the Rings-filmerna är kanonmat. Som en fattig mans Deep Blue Sea ungefär.

Ghost Ship är hyfsat snygg och ganska atmosfärisk men lite småtråkig. Filmens stora showstopper är en sekvens mot slutet, när vi får veta vad som egentligen hände på fartyget. En fyra minuter lång flashback, med hinkar av blod och smaskig gore, som stilmässigt skär sig rejält mot det annars okonstlat brunmurriga standardthrillerberättandet, komplett med "suggestiv" låt (Nine Inch Nails-light) och de där snabba växlingarna mellan uppspeedat tempo och "mäktig" slo-mo som man sett till leda vid det här laget men som nog kändes betydligt fräschare 2002.

Det är förstås en massiv spoiler, men jag lägger in hela sekvensen härnedan. Den är värd att se även om man inte sett resten av Ghost Ship - och har man sett klippet finns det ingen anledning att se Ghost Ship. Alla sparar tid!

måndag 16 maj 2011

#16: Rio (2011)



Nog för att den där pungråttan och hans eviga jakt på ekollonet är skojig, men taglinen "Från skaparna av Ice Age!” skapar inte direkt monsterpepp. Blue Sky Studios nya film heter Rio och är regisserad av brassen Carlos Saldanha. En snygg och oförarglig historia om två praktfulla fåglar som hamnar i Rio – ett Rio med tydligt fokus på färgglad karnevalsyra och goda papayor, inte så mycket City of God-stämning - skurkarna här skjuter inte varandra i skallen utan snubblar på busiga apor i favelan.

Rios matte är en nördig hemvävd tjej som driver ett antikvariat vilket direkt ger pluspoäng och det värmer såklart ett nördhjärta att de mänskliga huvudpersonerna är två riktiga geeks, med glasögon och dålig hållning och tech savvy. 3D:n är passabel och barnen gillade filmen även om de inte tog den till sina hjärtan på samma sätt som Alvin & gänget eller Totoro.

Att gnälla på lam svensk dubbning känns oerhört old hat, men ändå - Jesse Eisenberg blir Ola Forssmed, Anne Hathaway blir Pernilla Wahlgren - kom igen! Claes Ljungmark istället för Jemaine Clement som den extremt ondskefulle papegojan känns okej, och hellre Dogge (som spelar sig själv) än Will.i.am, men faktum kvarstår att det återigen är Stockholms privatteaterskådisar och musikalartister som får ersätta karaktärsskådisar. Dystert - det hade varit kul att höra om Eisenberg körde sin vanliga stammande geek i huvudrollen.