onsdag 5 december 2012

Arkin bäst i Argo


Kommer ni ihåg när man hånade Ben Affleck för hans kackiga spel, usla rollval och spänniga aura? Det var längesedan. Nu är Affleck en mogen man som gör ambitiösa heistfilmer som The Town (som jag diggade häromåret) eller samhällsgreppande thrillers som Gone Baby Gone, båda med Bostons mustiga arbetarklass-community som fond. 

Nu är han tillbaka med Argo och har tonat ner sitt spel ännu några snäpp: han har huvudrollen men gör inte så mycket väsen av sig i sitt helskägg och sina mysiga manchesterjackor. Många har redan klagat på att filmen börjar lite "vågat" USA-kritiskt – den är producerad av Grant Heslov och George Clooney, som ju med filmer som Syriana, The Men Who Stare at Goats och Good Night and Good Luck mutat in sitt område med smarta och lite lagom liberala, milt politiska filmer – men slutar skönt patriotiskt, där några amerikaners liv ALLTID är viktigast av allt. Men jag köper't. Argo är suveränt spännande och bjussar på en snabbguide till den absoluta gräddan av manliga  birollsskådisar: Bryan Cranston, Philip Baker Hall, Zeljko Ivanek, John Goodman, Chris Messina. 
(Precis som The Town är detta en film om och med män, Affleck får jobba lite på kvinnorollerna till nästa film.) 

Bäst är förstås Alan Arkin. Skitsamma att alla repliker han får i princip är oneliners, han gör sin sarkastiska och bedagade skådisnestor så fruktansvärt fint. Han är 78 år och har ändå sex filmer i pajpen. 2007 fick han en birolls-Oscar för sin bångstyriga gubbe i Little Miss Sunshine – ge honom en till nästa år. 

onsdag 28 november 2012

Författarkväll med Maj Sjöwall

Mycket jobb på sistone, vilket leder till tröttma och bloggtorka. Men jobbet har sina perks. Förra veckan  hade vi en författarkväll med Maj Sjöwall, apropå att hela Sjöwall/Wahlöö-sviten släppts i nytryck, och att Studio S släppt The Laughing Policeman (efter Den skrattande polisen) på dvd. Maj pratade om böckerna och filmerna tillsammans med filmjournalisten Stefan Nylén (som är larvigt kunnig på svensk film) och jag modererade. Det blev en toppenkväll. 

Maj visade sig vara en rivig och rolig 78-årig tant med mycket att säga om både Roman om ett brott-sviten och alla filmatiseringar. Hon blev tyvärr aldrig rik på filmerna, inte ens de senaste 26 (!) löpande band-Beck, pga dåliga kontrakt, men nu får hon åtminstone bra royalties på nyutgåvorna på ålderns höst.

Vi körde klipp  från Hans Abramsons Roseanna från 1967, som Maj diggade: en snygg och välklädd Keve Hjelm som Beck (faktiskt lite lik Per Wahlöö med sitt välansade skägg, men det vågade jag inte säga högt), Tor Isedal som Gunnar Ahlgren (Motala-polisen som också kallas in som förstärkning senare i Den verdervärdige mannen från Säffle) och ett otroligt sävligt tempo. Slutet är dock råare, otäckare än Gösta Ekman-versionen från 1993, och hans Ernback är otroligt creepy som sexualförbrytaren Folke Bengtsson – han påminner lite om Kevin Spacey kring Se7en. En oförtjänt bortglömd film som inte finns släppt på dvd, jag var tvungen att se den på en fultankad vhs-rip där man själv fick fylla i Sven Nykvists fina foto (Georg Riedels sköna jazz-score hördes dock fint).


Mannen på taket körde vi också förstås, Majs absoluta Beck-favorit. Hon avgudade Bo Widerberg och älskade att de castade Carl Gustaf Lindstedt i huvudrollen. Don't we all? Jag tog klippet i början, när Kollberg (Sven Wollter) kommer in till Beck och får rapporten från nattens mord på Stig Nyman. Det är här Kollberg kör sin "Vad var Nyman? Slingra dig inte Martin. Vad var Nyman? Vad var han? Han var en jävligt dålig polis!" Håkan Serner som Rönn är också med på ett hörn. Scenen är nästan ordagrant efter boken. Förutom det fullkomligt lysande spelet och den perfekt fångade grådaskigheten (svensk kontorsmiljö från sjuttiotalet FTW) är det två saker som är helt briljanta under de drygt 60 sekunder scenen pågår: Wollter går fram till väggen och ställer fram visaren på den fula reklamklockan i plast som hänger där, och när han drar sin avslutande "jävligt dålig polis"-rant skakar han en tändsticksask i luften för varje ord och dundrar den slutligen i bordet på ordet "polis". Geni! Vetefan om det var Widerberg eller Wollter som kom på det, men det ger scenen ett ruggigt sväng. Liv till varje pris etc.

Och slutligen Den skrattande polisen från 1973, där Walter Matthau spelar "Jake Martin" eftersom Sjöwall/Wahlöö inte lät filmbolaget använda namnet och Bruce Dern hans partner Leo Larsen (en morf av Kollberg, Gunvald Larsson och några till). De tar premissen med bussmordet (som skildras brutalt med klarrött sjuttiotalsblod och stora squibs) men avviker sen från boken och gör om slutet rätt radikalt. Mustig San Francisco-flavour, och långa Robert Altman-tagningar med poliser som pratar i munnen på varandra. Matthau är trött, grinig, ständigt tuggummituggande, har en gnällig fru och örfilar upp en brud som börjar jiddra. Han är den gamla sortens polis i den nya tiden: under fallets lopp blir han ansatt av allehanda scum (horor, hallickar, transpersoner, jobbiga hare krishna-munkar) och stirrar trött tillbaka. Matthau gör rollen perfekt.

(Sen pratade vi lite om alla de europeiska Beck-rullar som finns: en med Derek Jacobi, en med Jan Decleir, och en okänd rysk som inte ens Maj hade koll på.)

Stefan la fram en intressant tes: i princip alla som spelat Martin Beck är från början komediskådisar: Ekman, Lindstedt, Matthau, Peter Haber... Go figure. 

Inför kvällen hann jag läsa om Den skrattande polisen och Den vedervärdige mannen från Säffle. Båda var svinbra fortfarande: effektivt skrivna och med torr humor. Det enda som kändes daterat var den ibland trubbiga samtidskritiken (Stockholm har blivit kallt, Klarakvarteren är rivna, de flesta poliser är inkompetenta, allt har blivit sämre) men det var ju också själva grejen med böckerna. Det var härligt att läsa dem igen, och en ära att få träffa Maj Sjöwall. En fin kväll. 

fredag 16 november 2012

Sjukt dålig Nic Cage-film är ändå ett slags friskhetstecken


Jag har redan tjatat till leda över att jag ser för mycket dålig film (till exempel här) så vi behöver inte idissla detta sorgliga faktum en vända till. Säg såhär: det är mycket på jobbet, jag är sjukt trött hela tiden och då vill man ha nåt lättsmält och lagom bra. Kanske en Nicolas Cage-film? 


Det är ingen hemlighet att Cage tar alla roller han blir erbjuden numera, och en av de senare filmerna att rulla ut på löpande bandet är Trespass, som tyvärr inte är en remake av Walter Hills hårdkokta actionrulle med Ice Cube och Ice T utan en tafflig home invasion-film där Nic spelar en framgångsrik businessman med olycklig hemmafru (Nicole Kidman) och angstig lightemo-tonårsdotter som blir terroriserade av ett gäng brutala men rätt korkade rånare. Att Nic gör b-genrefilm är inget nytt men vad Kidman såg för utmaningar i rollen är något av en gåta wrapped in an enigma. Schumacher har ju tidigare visat att han ändå kan göra halvhyfsade kammarspel (typ Phone Booth) men här regisserar med Batman & Robin-megafonen: stort, skrikigt och charmlöst.

Bovarna vill åt Cages pengar som ligger inlåsta i kassaskåpet, vars kombination bara finns i Nics huvud, och de hotar skjuta Kidman om han inte öppnar. Han vägrar. Sen vidtar en mängd illa skrivna och utförda twists & turns, bland annat har Kidman (som är uttråkad och sexuellt negligerad av den stelfrusne arbetsnarkomanen Cage) haft en ÅNGANDE affär med en av rånarna (en birollskille från Twilight som låtsats vara larminstallatör) vilket skildras i enormt cheesy återblickar, fotade och klippta som vore de en tysk Libresse-reklam. Etc. Jag spolade en del här. Det var på Netflix så det var iaf "gratis".

Det enda intressanta med en här filmen – förutom att den slog ökända From Justin to Kelly och nu har USA-rekordet för att gå snabbast från bio till dvd, 18 dagar – är att Cage mitt under inspelningen ville byta roll. Wikipedia: "Production was disrupted on August 3, 2010 when it was reported that Cage had abandoned the project as he had allegedly insisted on switching roles from Kidman's husband to the kidnapper. According to reports, the role was then offered to Liev Schreiber. However the following day Cage resumed his role as the husband. Due to the confusion over casting, the production start date was moved from August 16 to 30."

Det här är underbart på två sätt. Dels är det ju klart och tydligt bevis för att Cage numera inte läser manus innan han tackar ja till en film – hade han gjort det hade han förstått vilken usel tråkroll maken är, en roll som går ut på att ligga och jämra sig med en bössa i pannan i 90 minuter medan andra skådisar som tjänar 10% av ens lön spottar fula ord i ens fejs på 2 cm avstånd – ty [SPOILER] på tvärs med genren får Cage aldrig slå tillbaka! Det är helt sjukt, han är hunsad och misshandlad exakt hela filmen. 

Och dels, förstås ett trevligt bevis på att Cage är helt crazy. Klart som fan att han ville byta roll! Trist bara att filmbolaget inte gav efter, filmen hade mått oerhört bra av Cages patenterat maniska överspel. Då hade filmen kunnat gå från uselt dålig till bra dålig.


måndag 12 november 2012

Tim Burtons MÄSTERLIGA comeba– eller nä, men ändå...


Det säger såklart något om hur opeppad man är på Tim Burton nuförtiden – efter Johnny Depps electric boogaloo i hemska Alice in Wonderland – när man blir eld och lågor över att en ny Timpanfilm är "helt okej". Jag såg, sent omsider, Dark Shadows häromkvällen och blev oväntat glad. Första halvtimmen är otroligt mustig och lovande, resten är so-so, filmen är för lång, annars skicklige manusförfattaren John August slarvar bort några bifigurer, och historien tar inte vägen nånstans efter premissen, mer än mot ett tröttsamt och eldfängt klimax där CGI-lådan går på högvarv. Jag gissar att tv-serien den bygger på plockat många trivsamma poänger på kulturkrocken mellan en högdragen 1700-talsvampyr och den "moderna" tiden (dvs det långhåriga, pårökta, avslappnade 70-talet), och det är dom skämten som funkar bäst även i filmen. Extra props för att Carpenters spelas flera gånger och nämns i dialogen. 

Band det första Depp gör är att massakrera ett gäng oskyldiga arbetare; senare i filmen slaktar han ett gäng mysiga hippies, och plötsligt påminns man om att Burton faktiskt gjorde mörka och brutala filmer – det är faktiskt inte SÅ längesen Sweeney Todd, hans sista riktigt mäktiga film, det bara känns så. Depp får bra sparring av både Michelle Pfeiffer och Eva Green. Production designen av gamle trotjänaren Rick Henirichs är kalas, fotot av Bruno Delbonnel (som fotade Amélie från Montmartre) är sagoskimrande... men resultatet (särskilt om man fluktar den på bluray) är lite väl kliniskt. En stabil Burton-film alltså. 

Räcker't? Allt beror väl på om man släppt "den gamle" Burton (och därmed kanske också sin egen formativa ungdomsperiod i filmnörderiet) och – precis som man till slut släppte hoppet om den rolige Woody – är glad att han ändå finns och gör sina (hyfsat) säregna och (lagom) vridna sagor för en storpublik. Har man det finns det en del mumma i Dark Shadows, annars är det bara att titta längtansfullt på Nightmare Before Christmas-dvd:n i bokhyllan en gång till och peppa på Frankenweenie istället. 

tisdag 6 november 2012

Beeee goooood


Trenne mäktiga events i mitt liv just nu:

Jag var och såg nyrestaurerade versionen av E.T. häromveckan, och det blev givetvis gråtkalas, igen. Jag skriver mer om det på Weird Science


I går blev jag ÄNTLIGEN vald till Veckans kex på bokhora.

Imorgon kör jag Litteraturquiz på jobbet. Jag inser att jag är lite sent ute, men varmt välkommen om du bor i närheten!

tisdag 30 oktober 2012

BREAKING: George Lucas gör svinmäktig lågbudget-sci fi

“For the past 35 years, one of my greatest pleasures has been to see Star Wars passed from one generation to the next. It’s now time for me to pass Star Wars on to a new generation of filmmakers. I’ve always believed that Star Wars could live beyond me, and I thought it was important to set up the transition during my lifetime.” - George Lucas

För fem minuter sen spreds nyheten att Disney övertar LucasFilms, vilket också inbegriper en planerad release för en sjunde Stjärnornas krig-film år 2015. 

Det är nu man som sjuttiotalistgeek ska brusa upp i en nerd rage värdig Darth Vaders legendariska "NoooOOOOO!!" men, men... vem orkar? Star Wars Episode VII: Tinkerbell and the Great Fairy Rescue kan i vilket fall som helst inte bli sämre än The Phantom Menace eller Clone Wars-filmen och som bekant har ju Star Wars varit barnfilmer ända från början (bara det att dom var bra när vi var barn, sen blev dom dåliga). Och, vilket många redan påpekat, Disney äger även Marvel och The Avengers var ju inte så pjåkig. 

Det vi ska fokusera på är George Lucas. Han är fri! FRI! Hans uttalande ovan är torrt men ändå vackert i all sin enkelhet - det är dags att lämna över och gå vidare. Det här betyder i bästa fall att Lucas greppar megafonen och gör en riktig film igen. Det var extremt länge sen American Graffiti och THX 1138 men jag tror att han har mer att ge.

Alltså: pepp!

fredag 12 oktober 2012

My so-called life som bloggare


Oh dear... Imorgon lördag ska jag föreläsa om min livsgärning i filmbloggandets glamorösa värld. Jag vet inte riktigt vad det blir, mer än att jag köpt Keynote till min iPad och gjort hela presentationen där. Modernt! De som dyker upp kommer att få se alla tänkbara sätt att få en bild och en rubrik att flyga in i bild, från Apples digra lista på animeringar. Så om inte annat blir det en stilstudie i överpeppad Keynote-glädje.

Läs mer om eventet här! Välkomna.

torsdag 4 oktober 2012

Äta Sova Dö


Imorgon går äntligen Gabriela Pichlers debutfilm Äta Sova Dö upp på bio. Den är precis så fantastisk som festivalhypen har sagt, och jag tycker verkligen att ni ska se den. Pichler har en stensäker hand med sina amatörskådisar och lyckas göra både lyckad, dråplig komedi med en färgstarkt knasig och rolig ensemble värdig en tidig Mike Leigh-film och samtidigt ett svidande porträtt av en arbetarklasstillvaro som sällan eller aldrig syns i svensk film. Vafan, jag satt själv där i salongen, i min vanliga trygga medelklassbubbla, och tänkte under de första tio minuterna att Hoho, fula Cosby-tröjor kan väl ingen ha på sig i verkligheten och Nu har dom gått bananas med sina ironiska arbetarklassmarkörer. Så ovan är man. Men filmen känns helt och hållet äkta. Och det fina är att Pichler kunde gjort den väldigt mycket mer politisk och (över)tydlig men håller tillbaka och låter betraktaren dra slutsatserna själv.

Det känns helt overkligt att detta är Pichlers debutfilm, så fruktansvärt stark är den. Och lika konstigt att Nermina Lukač i huvudrollen är fritidsledare och aldrig hållit på med teater, så otroligt säker är hon. Se!

tisdag 2 oktober 2012

Run, Forrest, RUN!


En av de roligaste filmaffischer jag nånsin sett!

Kul dessutom att Lionsgate anställt samma AD som TV3 hade på Superstars Celeb:



tisdag 25 september 2012

Som en blandning av Ola Ullsten och Ted Danson


Patrik Eklunds
Flimmer har fått ljumma recensioner, men jag tycker ni ska skita i det och bara gå och se den, innan det är för sent. En så snyggt fotad film – varje bild är uttänkt och välkomponerad och den bruna scenografin är helt fantastisk – bör ses på stor duk. Jämförelser har gjorts med Ulf Malmros, svenska The Office och Twin Peaks men de är fel ute, Eklund bygger upp en helt egen tragikomisk, lite sorgsen värld med hjälp av en imponerande känsla för scenografi och väl valda skådisar. Bäst är Jacob Nordenson som hunsad kontorsslav i kamp med IT-supporten från helvetet, hjälplöst fast i en Kafka-artad mardröm (om Kafka varit tvungen att skriva kvartalsrapporter i Excel och blev hunsad av sin bipoläre chef). 

Enbart filmen i filmen, dvs den pedagogiska informations-VHS:en från Örebro läns landsting om hur män med fertilitetsproblem ska kunna gå vidare, komplett med VHS-flimmer och tafatt klippning, är värd biobiljetten – de tre-fyra utsökt fejk-fumliga minuterna är det roligaste jag sett i år.

torsdag 20 september 2012

West Wing-reunion!

Herregud så fint! Bridget Mary McCormack, syster till Mary McCormack som spelade Kate Harper i The West Wing, ställer upp för val till The Supreme Court i Michigan. Nu har hon gjort en reklamfilm för detta och fått i princip HELA casten från The West Wing att spela sina gamla roller i fyra minuter. Det är så otroligt härligt att se dem igen att jag nästan blir tårögd av lycka.

Se klippet här!

måndag 17 september 2012

Olof Palme: International Man of Mystery


Halleluja! Kristina Lindströms och Maud Nycanders Palme har fått lysande kritik och är den svenska dokumentär som haft starkast öppningshelg sen man började mäta sånt för tio år sen. Som filmkonstverk betraktat är den inte särskilt märkvärdig, den är oerhört traditionellt berättad via stillbilder och talking heads och har en berättarröst som blir nästan irriterande övertydlig här och var. Egentligen behöver man inte se filmen på bio (den är redan klart tv-mässig) utan kan gott vänta tills SVT kör den längre tv-versionen, som är tre gånger en timme – förhoppningsvis kan den gå ännu djupare.

Med det sagt njöt jag nästan varje sekund av filmen. Det är otroligt fascinerande att följa hans karriär från uppväxten inom överklassen via elitskolor till Socialdemokratin och vidare in i den internationella politiken. Alla de viktiga politiska händelserna passerar revy, särskilt Norrmalmstorgsdramat (där en yrvaken Palme får telefon från gisslan) och Kårhusockupationen är tragikomiska. Palme ville ta fajten och vara med där det hände (särskilt om media var där), men samtidigt är hans försök att snacka med ungdomar på ungdomars vis otroligt rörande ("Nu säjerom att ni har ockuperat er egen kåååk") fast det blir ändå 1-0 till Palme (iaf i filmen) eftersom slashasarna bakom ockupationen är så usla debattörer.

Man kommer lite närmare människan Palme, och bland det starkaste i filmen är när hans söner berättar om hur han var som pappa: förde minutiösa anteckningar över vad barnen fått i julklapp, var helt ledig bara fyra veckor om året då familjen åkte till Fårö och badade vilket man får se i charmiga super 8-snuttar. Det vill man se mer av och det är här jag hoppas på tv-versionen.

Lindström/Nycander går grundligt tillväga och intervjuar flera av Palmes gamla klasskamrater, och det är slående hur de här överklassgubbarna fortfarande inte kunnat förlåta Palme för att han lämnade borgerligheten och valde "fel" sida. Samtidigt var han malplacerad i Socialdemokratin: en briljant, intellektuell överklassman som gärna ville stå i fokus. Alltid slagkraftige Jörn Donner har en nyckelscen i filmen när han till Hagge Geigert säger att "Palme var för intelligent för Socialdemokratin... kanske för intelligent för Sverige".

(Side note om Hagge förresten: han ansågs ju vara Sveriges talkshowkung när jag växte upp men det är helt bizarrt att se klippen med Donner: Hagge sitter på en barstol i sin säckiga kepa, snett vid sidan av Donner som sitter i en mycket lägre fåtölj, så att gästen alltid måste vrida sig i sidled och titta uppåt mot Hagge... what gives? Hade Hagge mindervärdeskomplex?)

Palme är i princip en hjälteskildring men jag har inget problem med det, jag är en av dom där som (kanske lite bekvämt) tycker att Folkhemsidén var mestadels bra och att Sverige började dra sakta åt helvete från och med den där biokvällen 1986. Klippen när Palme stiligt mästrar David Frost framför kamerorna, eller blir intervjuad av fransk teve när han står i nåt omklädningsrum post-tennis-svettig och svarar på flytande franska (risigt uttal, men ändå), eller glider runt på Guldbaggegalan, eller är upprymt spydig eftersom hans partikamrater klagat på att han är för stygg mot Fälldin... Det är svårt att få nog.

Filmen kunde inte ligga mer rätt i tiden. I det här kompakta politiska mörkret när vi har en statsminister som diggar Da Buzz och alla politikers allra största skräck är att verka för smarta för vanligt folk, vem längtar inte efter den tid då en hyperintelligent, bildad, överklasselegant, lagom maktberusad, politiskt passionerad och lysande retoriker faktiskt kunde styra landet? När vi hade en statsminister som – gasp! – faktiskt läste böcker. Fan vad jag saknar honom.

fredag 14 september 2012

Fyra!



OMG jubiléerna haglar just nu! På torsdag nästa vecka är det fyra år sen vi startade Stockholms Filmquiz, som alltsedan dess öppnar frågelådan på vid gavel en torsdag varje månad på Pet Sounds Bar och existerar dygnet på Fejan

Är man filmnörd och bor i Stockholm finns det egentligen inga orsaker att utebli. För den som är orolig över att bli utskåpad av nåt elakt supergeek och måsta gå hem med gråten i halsen kan jag trösta med att a) quizzen är underhållande och inte alls så sjukt svåra som ryktet gör gällande och b) vi lottar ut en djävulsk massa smarr (dvd, bluray, allmänt swag) även till icke-vinnarna, tack vare en massa snälla kompisar i filmbolagssvängen.

Torsdag 20 september kl 19 alltså. Facebookeventet finns här. Mycket välkommen!

torsdag 13 september 2012

Åtta!


Believe it or nutz men jag ska föreläsa om min livsgärning som bloggare vid ett filmevent senare i år. Eftersom min uppdateringstakt varit smärtsamt låg på sistone är det dags att det blir fler inlägg i höst, så jag gör som lata redaktörer brukar göra när de måste fylla blaskan med lite mer innehåll: jag gör en lista. Där jag dessutom kan återanvända gammalt. 

Det är nämligen så att nu i september fyller den här bloggen hisnande åtta år. Inte mycket för en människa kanske men i bloggår räknat måste det motsvara en mansålder, minst. 792 inlägg har det blivit, i snitt hundra per år alltså. 

Jag föregriper nu den självklara tioårsjubileumsidén (vem vet om jag finns kvar då) och kör en stor jubileumsspecial: här är mina åtta favoritinlägg från 2004 och framåt, ett för varje år. 

Ta mig i handen nu så går vi en mysig promenad längs minnenas allé... cue stämningmusik och ripple-effekt så bilden svajar!



2004: Tio skäl att undvika Så som i himmelen

Här var jag ung och arg! Har faktiskt inte sett om Kay Pollaks oerhört ojämna pekoral sedan dess (den har absolut sina fina stunder, vem blir inte berörd av Gabriellas sång? OBS bara lite ironi) men många kände igen sig i min väldigt pedantiska uppräkning av filmens brister. Andra, som älskade Kays vision, undrar hur man kan vara så cynisk att man hatar en fin film om kärlek och körsång, hatar man inte livet då? (Jo, kanske.)



2005: Vem älskar John Melendez? 

Jag kollade flitigt på The Tonight Show with Jay Leno vid den här tiden men nu är det flera år sen, inte sen man valde sida: Team Coco över Den girige. (Är det förresten någon svensk kanal som kör The Tonight Show numera?) Hursomhelst gillar jag texten, och ser på IMDb att Melendez fortfarande är anställd på showen som manusförfattare, så nån älskar honom.



2006: Agent 007 med rätt att kramas

Hösten 2006 hade Casino Royale premiär, och det var dags för en ny Bond: emo in, ordvitsar ut. Jag är sjukt nöjd med den här texten, tycker verkligen jag fick till det.



2007: Paris je t'aime... moi non plus
En text jag helt hade glömt bort, säkert eftersom jag förträngt den usla filmen. När jag verkligen akvtivt försöker vara skojig i mina texter blir det ofta platt, men den här sitter jag nu och fnissar lite åt faktiskt. Har jag bara kunnat sprida ett leende till EN person* så känns allt det här slitet värt det. (*mig själv)




2008: Superhelg i skivbacken
Ett av mina bittraste inlägg och samtidigt en kärleksfull hyllning till mina gamla drum and bass-dagar. Jag saknar mina LTJ Bukem och Grooverider, varför sålde jag dem egentligen? 



2009: Jag är Lee Child, asshole
Ett svagt skrivarår för denna blogg, väldigt lyckosamt för mig i övrigt. Jag hade för mycket att göra, och efter flera skribentuppdrag för Café insåg jag i oktober att bloggen måste vila lite, så jag tog en paus under några månader. Gillar dock den här texten och måste framöver plöja fler Lee Child-böcker, hans hårdkokta och kortfattade stil får Jens Lapidus att kännas långrandig.



2010: Interpol i mitt hjärta

Här började jag lägga de lite längre och, eh, bättre texterna på Weird Science istället, så det är ett ganska klent år. Men den här Interpol-hyllningen blev riktigt bra.



2011:  #1: The Wizard of Oz (1939)

Det här var high concept-året! Jag tvingade mig själv att skriva om alla filmer jag såg, vilket visade sig vara ett effektivt sätt att få tummen ur röva och bara skriva. Samtidigt blev det en smärtsam wake up-call över hur mycket smörja jag pressade i mig om aftnarna, tidsbristen till trots. När jag skummar igenom texterna nu blev de flesta okej, men inte särskilt minnesvärda. Men Wizard of Oz-texten gillar jag.

Och därmed var vi framme vid 2012! Det är ungefär här jag brukar skriva nåt lamt i stil med att "nu ska jag banne mig uppdatera oftare" men jag skippar det. Vi får se vad det blir.

Tack för att ni läser!

torsdag 23 augusti 2012

Hejdå, The Word

Det har tyvärr blivit dags för ännu en dödsruna, även om det här hände för ett tag sedan: brittiska magasinet The Word är nedlagt efter tio år. Även om The Word på ytan kunde se ut att ha samma upplägg som sina största konkurrenter Mojo och Uncut var skillnaden milsvid. Där dessa två (i synnerhet Mojo) alltid har ögonen fastklistrade i backspegeln och ägnade all sin energi åt att putsa och feja och lägga sten efter orubblig sten på det HELIGA, OANTASTLIGA TEMPEL de mödosamt byggt åt sextio- och sjuttiotalsrocken var The Word alltid ifrågasättande, kritisk, smart och samtida på ett sätt som de museala poptidningarna aldrig klarat av eller ens velat. 

Under The Words tioåriga levnad var omvälvningarna i musikbranschen och popkulturvärlden enorma, och de låg precis rätt i tiden för att diskutera och problematisera Facebook, Twitter, skivbolagens död, piratkopieringen, cd:ns död, YouTube, Spotify etc etc... Alltid på ett lika förtjust och passionerat som kritiskt resonerande sätt. Och alltid sjukt välskrivet av riktigt vässade pennor.

Jag blev uppriktigt ledsen när jag nåddes av dödsbudet i redaktören Mark Ellens sedvanliga förord... och insåg att jag dels tagit en fantastisk tidning för given, och dels inte brytt mig så mycket om någon blaska på oerhört länge, inte sen Pop eller Kapten Stofil. The Word var en kär vän. 

Jag skriver sällan fanbrev men jag kände mig tvungen att maila detta till Mark Ellen:

Date: Mon, 13 Aug 2012 21:24:46
Subject: Thank you! I'll miss you all horribly
To: mark@wordmagazine.co.uk

Dear Mark Ellen,

just found out today (a bit late, I now realize after a bit of googling) that the August issue will be the last one. I was sat down at the local pub and had just had my dinner served when I read your very last diary and felt actual tears starting to well up. I hate to admit it, but it didn't helpthat Coldplay's "Trouble" was playing through the speakers. (It had been a
long day.) I wasn't ready for this, and I'm very saddened.

A massive, heartfelt THANK YOU to you and all the writers over the years for what was one of the... scratch that, THE best magazine on music and pop culture. I've been a reader for the whole ten years and I will miss the magazine immensely.

Also, big props to Rob Fitzpatrick for what is probably the best Robert Smith interview I've ever read, and I've read a few. Talk about going out in style!

Warmest regards,
etc.


(Det är med tårarna och Coldplay är sant. Bubble är en så jäkla fin låt.)

Jag fick svar några dagar senare:

Date: Sat, 18 Aug 2012 10:11:55

Subject: Re: Thank you! I'll miss you all horribly

Bless you, Per. No magazine lasts forever and we have clearly gone out on a high. Overwhelming outpouring of love and affection on the site and blogs and Twitter - radio eulogies, Radio 4 news, BBC TV news even, lovely pieces in the Times, Independent and Guardian. We had a lot of fun doing it for ten years - and ten years publishing a magazine in these tough economic times is a triumph. We feel very proud of ourselves! So glad you liked it, very much appreciated. Lovely thought, too, that there are pubs in Stockholm where people were reading The Word. Tough to write that last diary, I can tell you! All best, MARK

...och det var ju rart av honom. Man får se det så: att en såpass smart tidning kunde överleva i tio år ÄR en triumf. Jag är väldigt glad att jag fick vara med.

måndag 20 augusti 2012

Tony Scott RIP

Fan också. Tony Scott hoppade in i evigheten igår och filmvärlden känns väldigt mycket fattigare.

Samtidigt är jag glad att han lämnade oss med flaggan i topp: hans sista film Unstoppable från 2010 är en fulländad actionrökare, lätt hans bästa film jämte Enemy of the State... som jag för övrigt längtar efter att se om: Will Smith när han var kul, Jack Black mördad redan i inledningen, Jason Lees leverans av repliken "Fuck a duck", Gene Hackman som en pensionerad version av Harry Caul i The Conversation... satan så bra.

De finaste minnesorden har ett av Scotts största fans, min före detta Weird Science-kollega Konrad skrivit – du hittar texten här.

Läs gärna också min hyllning till Unstoppable från förra våren. Sov gott, Tony.

tisdag 7 augusti 2012

Hemmapöjken Jeff

Det är mycket snack om Your Sister's Sister nu, Lynn Sheltons nya lofi-romkom som verkar råbra. Jag har tyvärr varken sett den eller hennes förra film Humpday än men tänkte ta fasta på att Mark Duplass är med i båda. "Ah. Ni menar brorsan till Jay Duplass, som tillsammans med Mark bildar brödraparet som skrev och regisserade filmen Cyrus som Ni hyllade i Er blogg förra året?" flikar en minnesgod läsare in, och givetvis har du helt rätt. (Omtänksamt av dig att länka till min text i meningen, förresten!) Mumblecore-brorsorna (vilket märkligt begrepp) följde nämligen upp Cyrus med Jeff, Who Lives at Home, som också är en liten pärla i all sin blygsamhet.

Handlingen: Jeff (Jason Segel) är en hämmad trettiåring som bor i mamma Susan Sarandons gillestuga och saknar förmågan att ta tag i sitt liv, han är liksom mentalt fastfrusen efter pappans död för några år sen. Jeffs bror Pat (Ed Helms) är en olidlig streber och dumdryg David Brent-typ som försummat sin fru till otrohetens gräns. Alla tre är frustrerade, i synnerhet Susan Sarandons kärlekstörstande kontorsråtta, och under en händelserik eftermiddag korsas deras vägar när ödet gör kaos med dem.

I början satt jag och blev klart irriterad på filmen. Det är idel handkamera, små snabba inzoomingar av en typ jag inte trodde var på modet längre (lägg av med sånt, jag och många med mig anser att det inte skapar inte närvaro eller nerv utan bara är störande!) och uppenbart improviserad dialog som ibland tuggar på tomgång. 

Men! Så fort Jeff och Pat möts blir det friktion, och filmen lyfter. Man vet aldrig var den ska ta vägen, flera av scenerna är klockrent fångade i all sin vardagligt absurda dråplighet, med en del lysande rolig dialog. Och Pat är en fascinerande jobbig figur, fint spelad av Helms som troligen fick en hundradel av sitt gage för The Hangover 2 men är mycket vassare här.

Utan att spoila alltför mycket kan det vara så att allting knyts ihop fint på slutet, och den cyniske kan här välja att anse att Duplass-brorsorna är alltför simpelt psykologiserande och kanske lite lata i sitt manusarbete. Tur att jag inte är sån! Jag tyckte istället att finalen var hjärtevärmande och fin, en vuxensaga med lyckligt slut som jag tycker att alla borde se.

onsdag 1 augusti 2012

Hitchcocks listchock!

Idag avslöjade Sight & Sound sin nya topp 50-lista, som kommer att publiceras i septembernumret. Inga enorma överraskningar, fortfarande goa gôbbar som Kubrick, Ozu, Fellini, Murnau, Ford och Dreyer på topp 10. Men! Faktiskt en liten skräll i det att Citizen Kane äntligen petats ner från förstaplatsen – ett litet, litet paradigmskifte. Kane är nu tvåa efter Hitchcocks Vertigo, hans näst bästa film (efter Rear Window) och egentligen skriver jag det här mest för att få en chans att posta den här magnifika bilden på Kim Novak som Sight & Sound bjussade på. Färgerna! Listan finns här.


tisdag 31 juli 2012

The Dark Knight: Risig





OBS - här vare spoilers!


Nu har jag smält The Dark Knight Rises i en knapp vecka och måste nog acceptera att... jag blev besviken. Jag är givetvis inte ensam, den initiala vrålpeppen har kontrats av en påtaglig backlash, om än uttryckt i försiktiga ordalag – man får lätt ilskna troll på sig om man dissar Christopher "Gud" Nolan alltför omilt. Harry Knowles, Slashfilmsredax med flera har radat upp alla logiska luckor och hål i manus – av varierande relevans, somt är mest gnäll, som att Michael Caines stora uppgörelse med Bruce inte borde skett i en illa upplyst hall utan i salongen istället. (Kan iofs hålla med.) Jag brukar ha starkt överseende med såna luckor, på samma sätt som jag likt en glad idiot som ser sin första film ytterst sällan räknar ut helt uppenbara twists i förväg. The suspension of disbelief är ju ett av de finaste uttryck som finns.


Så jag kan nog förlåta tokigheter som att Batman på något magiskt sätt hann hälla ca 250 liter bensin på en bro samtidigt som bomben tickade ner, eller att det där fängelset som skulle vara HELL faktiskt var rätt pysmysigt för Bruce, ständigt ompysslad av Tom Conti och med en blind gubbe som höll honom sällskap med anekdoter. Eller att Gothams poliskår var så monumentalt korkad exakt hela tiden, beslutet att skicka ner hela styrkan på 3000 pers i en kloak saknade sannerligen en konsekvensanalys. Eller att glädjen över att en av mina favoritskådisar Matthew Modines comeback i en storfilm förbyttes i sorgsen häpnad när han tvingades spela ett sånt otroligt överdrivet dumdrygt och överspänt befäl av den typ som befolkade alla actionrullar från åttiotalet och framåt, han som kontrasterar mot den streetsmarte snuten (här Joseph Gordon-Levitt, bra och snygg som alltid). Eller att det plötsligt blir kväll efter att Bane kraschat börsen mitt på dan. Och så vidare, det finns mycket att gräva i.


Jag kan leva med allt det där. Det är svårare att tampas med att filmen känns lite... dum. Och lite klumpig. The Dark Knight var ett slickt, vuxet actionepos - detta är en lång, krånglig koloss. Smart och dum på samma gång. Smart: det är en bra story, Banes antikapitalistiska agenda är nästan lika intressant som Jokerns totala anarki. Dum: de enormt korkade poliserna med Matthew Modine i spetsen som sagt, en massa förklaring istället för vettig dialog, viss nerdumning (de elaka yuppiesarna på börsen, nu ska de få sitt straff!). För många parallellhandlingar inklämda med ett trubbigt skohorn.


Ta inledningssekvensen. En flygplanskapning som borde varit hur mäktig som helst, men först måste man köpa att CIA-snubben är så puckad att han inte kollar männen under huvorna, sen är hela scenen så hastigt klippt att man inte förstår riktigt vad som händer.
En kompis jämförde scenen med Moonraker, och redan i Inception var det uppenbart att Nolan är ett stort Bond-fan. Det är mycket Bond här, men tyvärr fel sorts Bond, den sene Roger Moore-Bond: stela och långsamma slagsmål (handgemänget mot Bane på slutet var nästan komiskt segt), en helt omotiverad sexscen, rörig intrig, malplacerade ordvitsar, exposition istället för dialog...


Jag tror det stora problemet för mig var 1) brist på ordentliga, riktigt härliga set pieces, och 2) att ghettot Bane skapade aldrig kändes hotfullt eller verkligt, som en realiserad värld, mest bara ett rörigt hattande mellan parallellhandlingar. Det var mycket story som skulle hinnas med på slutet.


Med det sagt diggade jag Bane. Åtminstone efter att jag kom över det faktum att han låter exakt som när Darrell Hammond imiterar Sean Connery i SNL:s Jeopardy-parodier


Äh, jag vet inte. Klart det var smarrigt när man satt där i biosalongen! Vad tyckte ni?

tisdag 26 juni 2012

Det sitter en spindel på månen (Mel: "Pojken på månen")

Ledsen om jag spoilat Gonzalo Lopéz-Gallegos Apollo 18 redan i rubriken, men jag gör dig faktiskt en tjänst, du lyckost som inte sett den. Den här "skräckfilmen" bygger på premissen att
a) NASA gjorde en hittills okänd månexpedition i december 1974 och
b) astronauterna aldrig återvände.

Tagline: There's A Reason We've Never Gone Back to the Moon. *flämt*


Så långt lovande och 88 minuter found footage-rymdskräckis låter som en perfekt avslutning på kvällen. Tyvärr visar det sig efter en outhärdligt lång upptakt att det otäcka på månen är CGI-stenar som innehåller fult animerade CGI-spindlar som tar sig in under huden och skapar personlighetsförändringar. Men inte på ett coolt och intressant sätt som i
Alien eller Invasion of the Body Snatchers eller valfri zombiefilm, däremot får man röda kontaktlinser, sover mycket och blir lätt på dåligt humör. Sen ska man plötsligt bry sig om de outhärdliga torrbollarna i manskapet baserat på deras flortunna back stories och sen är det slut med en "isande" text om hur NASA mörkade deras försvinnande och en chockartad slutkläm som kan vara det mest skrattretande sökta hittills i epiloghistorien. 

En sista rant: vad är grejen med fejkade super 8-snuttar i nya filmer? Det ska vara repigt och hoppigt och smutsigt och filmremsan ska gå av och vara nödtorftigt hoplimmad med eltejp och se ut som den dragits efter häst och vagn i flera mil. I den här filmen ska det dessutom föreställa att filmerna legat gömda i nån topphemlig NASA-depå i närmare fyrtio år, borde de inte vara i mint condition när de spelas upp? Skärpning.


Nu rensar jag ögonen med den här gamla godingen istället, i väntan på nästa dåliga found footage-rulle.

tisdag 12 juni 2012

Friedkins kusliga trädsexklassiker

Handen som gungar vaggan från 1992, med en lika sexig som bindgalen Rebecca DeMornay som mordisk nanny åt trevlig medelklassfamilj, var Curtis Hansons genombrott och drog in fett med pengar. Och den har sina stunder, särskilt den efterblivne svarte hjälpredan (inte helt PK) som blir oskyldigt anklagad av den dumma nannyn, och Hanson är nu en av mina favoriter med både LA Confidential och Wonder Boys på meritlistan. 

Men om det funnits någon rättvisa i filmvärlden (vilket det ju sällan gör) hade
The Guardian aka Djävulens barnvakt, William Friedkins chiller på ungefär samma tema som kom två år tidigare, blivit en succé och sluppit skämmas med 14% på Rotten Tomatoes och en placering på Roger Eberts "Most Hated Films"-lista. (Nu har den släppts på svensk dvd av NjutaFilms.)

Friedkin lär ha plockat bort sitt namn från förtexterna när filmen 
visats på kabelteve men där tycker jag han gjorde fel – det är verkligen inte tal om någon Exorcisten eller To Live and Die in LA, men Djävulens barnvakt är både charmigare, kusligare, har ett högre gore score och är framförallt mycket mer bizarr och övernaturlig än De Mornays städade tokerier i Handen som gungar vaggan

Ett trevligt clean-cut medelklasspar – han spelad av b-skådisen (och Bradley Whitford-lookaliken) Dwier Brown, kanske mest känd som
Costners pappa i de drömska baseballscenerna i Field of Dreams, hon spelad av Carey Lowell som jag tyckte var skitsnygg när hon var Bondbrud i Licence to Kill – får en bäbis och letar nanny. Enter Jenny Seagrove, den undersköna brittiska aktrisen känd från tv, som har toppreferenser och liksom ett naturligt handlag med den nyfödde lille pojken. Föga anar paret att hon i själva verket är en mystisk skogsvarelse som står i förbund med ett människoätande elakt gammalt träd i den närliggande skogen, och att trädet med jämna mellanrum kräver blodsoffer i form av små oskyldiga bebisar. 


Djävulens barnvakt inleder lite skakigt, trots alltid fantastiske Miguel Ferrer (agent Rosenfield i Twin Peaks) i en biroll. Lowell och Brown gör sitt jobb bra, men deras scener är märkliga och lite tafatta, som om Friedkin inte är en 55-årig Hollywoodveteran med The French Connection, Cruising och en av världens mest hyllade skräckisar på cv:n utan en total-n00b som knappt vet hur man filmar en vanlig dialogscen.

Men en bit in i filmen är Seagrove ute på en äng och picknick-myser med det lilla gossebarnet när tre sjaviga fullisar plötsligt dyker upp och verkar vilja kniva, våldta och sen mörda Seagrove och möjligen barnet också, höga på mellanöl som de är. Seagrove lurar in trashet till trädet och sen följer en riktigt smarrig scen där en av dem får huvudet avkapat av arga grenar, en annan äts upp av trädet och blir köttfärs, och den tredje först blir pålad av en grov kvist, sen sliten i stycken av en grupp vargar som styrs av trädet, för att till slut explodera medan Seagrove lojt tittar på med barnet jollrande i famnen. En fantastisk scen.



Resten av filmen är en ren fest, särskilt om man vill veta hur ett riktigt trendig condo såg ut i Los Angeles 1990 och gillar blått ljus genom persienner och andligt trädsex. Jenny Seagrove går helt orädd all in på sin lätt absurda rollfigur, och finalen är en blodslaskig triumf med Evil Dead II-stämning. Mys! 

torsdag 31 maj 2012

Bring the Payne!


Jag har ägnat de senaste sju-åtta kvällarna åt att massakrera bovar i slow motion, och jag tröttnar liksom aldrig. Max Payne 3 har håvat in idel 8:or och 9:or men också fått en del ganska välförtjänt smisk (bl a av SvD, Edge och Aftonbladet) för att det är för linjärt, för enahanda och framförallt för att Rockstar som nu tagit över den finska (stafett)pinnen från Remedy och till stor del lagt ner graphic novel-berättandet och den New York-regniga noirstämningen som blivit seriens signum och istället placerat Max som livvakt åt några rika knösar i Sao Paulo. Soldränkta yachtpartys, strobande klubbar och härjade favelor istället för dystra bakgator alltså. Men jag älskar't! 



Körde nyss om Max Payne 2 (som kom 2003) nu när man kan köpa det för en billig penning på XBox Live (har tidigare kört det två gånger på PC när det begav sig) och det var fortfarande kul, och den ruggiga sekvensen på det övergivna lustiga huset är svårslagbart, men många gråa trappuppgångar och byggarbetsplatser blev det. Jag tycker tvärtom det är skönt att Rockstar tagit nya grepp, och drivit ner Max ännu längre i dyngan – efter en lång arbetsdag som helt inkompetent livvakt kopplar han av med Jack Daniels, smärtlindrande piller och avslutar sen aftonen med att spy i vasken och däcka på golvet. (Det blir nästan ett running joke: i stort sett alla han får betalt att skydda blir mördade eller bortrövade medan Max ligger avsmullen i nån soffa med Jack Daniels-fläckar och dregel på sitt solkiga linne.) Det är mörkt och geggigt och Max ältar om och om igen sina risiga livsval, sin otur och sin allmänna klantighet – underhållande i början och det bjussas på gott om välskrivna och härligt bittra oneliners men rätt tradigt efter sju-åtta timmar. 



Max Payne 3
är på gott och ont som ett linjärt GTA IV regisserat av Tony Scott, särskilt våldsrafflet Man On Fire med en osedvanligt brutal Denzel som livvakt i Mexico City verkar vara Houser-brorsornas stora inspiration när de skrivit manus och designat spelet (inte minst den grafiska looken där vissa ord ur dialogen flashar upp på skärmen). När man i förstone smyger runt i en favela och blåser skallen av skurkar i kevlarväst och kepor känns det som man spelar en tredjepersonsvariant av Call of Duty: Black Ops, Max drar t o m ett skämt om "buzzkill" vilket jag (över)tolkade som en passning till just det spelet. Men bullet time och shootdodge funkar fortfarande finemang, miljöerna är oerhört snygga och detaljerade, banorna genomtänkta, svårighetsgraden (jag kör normal) lagom, soundtracket makalöst snyggt, berättandet sömlöst... det flyter på så otroligt fint. 



Och när man sitter hukad bakom ett skrivbord i ett kontorslandskap med en Uzi och fem-sex bad guys stormar in (Max Payne regisserat av John McTiernan!) varpå man pepprar dem med bly i slow motion så att papper flyger, stolar spinner iväg och kopiösa mängder glas krossas... Då är det gott att leva.



Och döda. För en innovation sen förra spelet är att dödsanimationerna är så utstuderat realistiska och obarmhärtiga att man nästan mår lite illa... över att det känns så jäkla gött. Var det inte nåt tidigt Tekken-spel till konsol som rönte sedvanlig moralpanik på nittiotalet från förbudsivrare för att man (gasp!) kunde fortsätta sparka nån som redan ligger? Det vore spännande att höra samma mänskors åsikt om att man kan fortsätta skjuta på någon som redan blivit skjuten, i slow motion dessutom, och se kula efter kula med enorm detaljrikedom och anatomisk korrekthet penetrera skallar, kinder, hakor och komma ut på andra sidan i ett köttigt, klarrött blodmoln.

It ain't pretty. Men faen vad roligt det är.  

måndag 28 maj 2012

120 höjdare: Catfish (2010)

OBS: innehåller spoilers.

In this day and age, där det knappt är möjligt att undvika spoilers för nya smaskiga filmer ens i tio minuter, känns det som nåt slags mirakel att jag lyckades undvika allt snack kring snackisen Catfish i över två år, sen den hade premiär på Sundance och man hörde buzzet kring den. Jag visste att det fanns en "twist" vilket jag som twistdiggare och mångårig Shyamalan-apologet (ända tills The Happening, därefter var det kört) gnuggade händerna i förtjusning över.

Fast filmens twist, att både den rara åttaåringen som målar så fina tavlor och den sms-flirtande sjuttonåringen visar sig vara nåt helt annat, framkommer ju hyfsat snabbt i filmen. När den sen var slut vände jag mig genast till fru Conan och sa: det var en fejkdokumentär va, det var det som var twisten? Vi loggade in på World Wide Web för att få svaret men fann förvånansvärt lite, trots att den gick upp på bio hösten 2010 och katten borde vara ute ur säcken, för att peppra med ännu en anglicism.

Filmmakarna Henry Joost och Ariel Schulman – som vid det här laget, tycker man, kunde slappnat av lite – hävdar att allt är på riktigt. (Och det går bra nu: de blev draftade till Paranormal Activity 3 som drog in kopiöst med pengar och jobbar nu med fyran.) Mamman i filmen har en hemsida och är intervjuad i teve och säljer säkert hyfsat av sina trevliga tavlor. Alla glada, så vad är problemet? Den som flitigast försöker leda i bevis att allt är arrangerat låter som en jobbig rättshaverist och man tröttnar snabbt på hans knappologiska utläggningar om vad som skrevs på regissörens blogg en viss dag jämfört med vad som borde skrivits med tanke på vad som händer i filmen... man vill liksom inte tillhöra det laget.

Jag tyckte filmen var bra. Man tröttnar kanske lite på Ariels Schulmans flin, men storyn är fascinerande och i slutänden förstås ganska sorglig. Egentligen kanske det inte spelar så väldigt stor roll om det är fejk eller inte, det är fortfarande en jäkligt bra skröna, skickligt berättat i fulrealistiskt dokumentärstil.

Men, för att citera den stackars bankrånaren på fel ände av Clintans picka i Dirty Harry, "I gots to know": visst är det en fejdokumentär?

måndag 21 maj 2012

Quizfinal på Pet Sounds Bar 24 maj!



Jag avbryter abrupt den totala tystnaden här för en liten plug för Stockholms Filmquiz! Den som bor i Stockholm och vill höra mig och mina kamrater hålla frågelåda för sista gången i vår bör bege sig till Pet Sounds Bar nu på torsdag den 24 maj, då vi avrundar vårsäsongen med extra trevliga frågor och extra smarriga priser. Baren i källaren öppnar i vanlig ordning 17:30, vi sparkar igång quizzande klockan 19. 


Sen blir det en lång, svår och quizabstinensfylld sommar (då jag dock tänkte ägna lite mer quality time åt den här bloggen) så passa på.

Länk till Facebook-evenemang här


Varmt välkommen!

söndag 29 april 2012

Smashing!

Jag kommer av någon anledning så väldigt väl ihåg en en mening jag läste i en krönika i kvalitetsmagasinet The Word, kanske var det av han David Hepworth, för ett tag sen – bör ha varit en 3-4 år sen när YouTube fortfarande var halvnytt. Han skrev att han brukade komma hem från jobbet, hälla upp ett glas rött och sen bara sitta framför YouTube och botanisera i några timmar, läppjandes på sitt vin. (I sin, förmodade jag, mysigt ruggiga lilla tvåa nära Notting Hill, belamrad med drösar av skivor och tummade musikbiografier). Det lät så jäkla mysigt.

Och det slog mig att jag knappt minns när jag senast tittade igenom ett helt klipp. YouTube är numera en liten ruta inuti Facebook som jag inte orkar klicka på eller möjligen något jag snabbkollar på jobbet utan ljud eftersom jag inte orkar resa mig och hämta hörlurarna, utan gör en mental notering – jo, det där assnygga kollaget av Saul Bass-förtexter måste jag spana in senare! – och glömmer bort allt 30 sekunder senare.

Men nu blev det oförmodat en sån slökväll där jag med ett glas vin fastnade framför 'tuben och kollade gamla Smashing Pumpkins-klipp. (Icke-fans kan sluta läsa nu, sorry.) Ett band jag aldrig lyckade se live när jag hade chansen och nu är det försent, jag vill ha originalsättningen, inte Corgan/Chamberlain och två studiomusiker. Och det lär ju aldrig hända, att döma av intervjun med Corgan i Mojo härommånaden är det ömsesidigt, frätande hat som gäller mellan honom och D'Arcy och James Iha.

(Jo jag vet, det är när ens idoler blir långintervjuade i Mojo som man kanske vet att man inte har världens mest happening musiksmak, men vafan. Jag gör gärna undantag för Billy. Och Kate Bush. Och Moz. Och Robert Smith.)

Det som slog mig i de här klippen från ca 1994 var...

* hur djävulskt tajta och bra de var live, och
* att de alltid haft så sjukt risig klädsmak – från psykedeliska fladdriga skjortor och risigt hår i början av nittiotalet till rakad Corgan-flint och Matrix-rockar på slutet. Burr! Jag har inte sett en enda pressbild där de ser okej ut, kanske att James Iha såg cool ut i kajal under några månader där runt 1998?

Lyssna på liveversionerna av Hummer och Geek USA här, det är ju så satans bra. Försök bortse från Corgans hår och spana in James Iha kring 10:20... så cool!




Här har vi hela 47 minuter från 1993 där ohyfsade tyskar kastar plastflaskor på sina idoler, och Corgan försöker stävja med yxigt mellansnack innan de vevar igång en fin version av Drown kring 19:52. Iha har faktiskt en snygg tröja här också.



Och slutligen, en helt enorm Silverfuck (från Siamese Dream, en av mina favoritlåtar med SP) från London. (Skippa dock de sista fyra minuterna, gitarrfeedback är lika trist live som på internet.) Jimmy Chamberlin trummar som en gud. Som en gud!



Och därmed är kvällens session avslutad. 

tisdag 24 april 2012

Vad jag såg (och läste) på semestern

Hej, tack för att ni fortfarande genererar många härliga träffar per dag trots att jag varit borta! Tillbaka nu, efter två avkopplande veckor med familjen på Gran Canaria. Ja, det fanns svenskt kaffe på grisfesten (obligatorisk Sällskapsresan-referens därmed avklarad – sjukt förresten, slår det mig nu, att den efter över 30 år fortfarande är den givna referensen när man pratar charter, man måste bara säga invalido vid nån punkt) och – inte för att jag är så anal så jag räknar sånt men – jag läste fyra böcker och såg åtta filmer på två veckor vilket är oerhört mycket i min vanligtvis kvällskomatosa tillvaro.
Eftersom en solstol vid barnpoolen på en Sunwing-resort med pösmagen lätt sönderbränd och med ett par San Miguel i kroppen är det absolut bästa utgångsläget för att ta sig an kritikerhyllade litterära skildringar av 11 september-attackerna klämde jag både Joseph O'Neills Netherland och Don DeLillos Falling Man. Båda var strålande, gillade nog Netherland snäppet bättre även om jag skummade cricket-partierna (sorry Joseph O'Neill men cricket ÄR exakt lika tråkigt och obegripligt även i romanform, trots att du skriver väldigt bra).

Och eftersom filmer ofta avnjuts bäst ljumma sommarkvällar via iPad med ett glas vitt för €2 flaskan på en balkong med utsikt över Atlanten... sorry, nu hör jag själv hur vidrig jag börjar låta, men vafan... så blev det ett gäng sådana också. Har tyvärr aldrig klarat av den sortens kärnfulla capsule reviews som evige idolen Leonard Maltin gjort till en konstart, jag skriver hellre långt och såsigt än rappt och läsvärt men här kommer några rader om det jag såg:


Margin Call
Var helt säker på att detta var filmad teaterpjäs, tills jag läste på och insåg att det är ett originalmanus av en debutant, som dessutom gjordes på miniatyrbudget (runt 3 miljoner usd) med substanssugna kalasskådisar som Stanley Tucci och Jeremy Irons. Välspelat och koncentrerat om big business, även om jag ärligt talat aldrig riktigt förstod den centrala problemet som satte hela multimiljardfirman i gungning.



Win Win
Tom The Station Agent McCarthys senaste, med Paul Giamatti som advokat/brottningstränare med pengaproblem som blir god man åt en senil åldring (Rockys gamle polare Burt Young) för att få statligt arvode men får Youngs trassliga dotterson på halsen. Sedvanligt lysande tonträff från McCarthys penna och grymt bra spel, men en fråga hänger kvar i luften: varför kunde inte Giamattis fru (Amy Ryan) ta ett eget jobb istället för att vara hemmafru? Det hade löst många många problem.



Our Idiot Brother
Paul Rudd är skön snubbe, med en naiv syn på världen nästan i kaliber med Peter Sellers i Being There,  som trasslar till det för och utnyttjas av sina karriärs- och egofixerade systrar. Småfnissigt och avspänt med trevlig indie-cast (Zooey Deschanel, Kathryn Hahn, Adam Scott, Rashida Jones) och ett fint budskap på slutet.



The Woman in Black
Daniel "inte bara Harry Potter" Radcliffe i brittisk spökfilm. "Jag somnade flera gånger" brukar inte vara den mest givna blurben för en rysare, men jag var trött och filmen var helt okej. Men inte på långa vägar lika läskig som En kvinna i svart, Profilteaterns uppsättning av den pjäs som filmen bygger på, fortfarande en av mina största teaterupplevelser. 


The Hangover part II
Det kändes oerhört förutsägbart att kalla Between the Ferns-geniet Zach Galifianakis för sellout när "alla" gjorde det häromåret... Men nu har jag sett den här oerhört krystade (tandläkar-Stu har träffat fotomodell-snygg thailändska och har stort bröllop i Thailand, åååkej) och glädjelösa uppföljaren känns det inte så svårt längre. Men filmen drog in hysteriskt mycket pengar och en trea är redan på väg.


50/50
Cancerfeelgood med Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt var precis så charmig som man läst. Philip Baker Hall i biroll! Och Matt Frewer – inte riktigt lika utropstecken-worthy kanske men ändå: vi pratar alltså gamle Max Headroom. Som gammalt Art of Noise-fan kommer Frewer alltid ligga mig varmt om hjärtat.


Moneyball
Fattar inte riktigt hur den här kunde få så ruggarns bra kritik. Brad Pitt och Jonah Hill (sista filmen som fet? fast nu hörde jag att han blivit fet igen?) blev båda Oscarnominerade, välförtjänt eftersom båda har lågmälda, icke-showy roller vilket sällan brukar premieras av Akademin men samtidigt: det är väl deras jobb? Filmen har passerat flera regissörer och två tunga namn som Steven Zaillian och Aron Sorkin har skrivit varsin version av manus, jag ska inte påstå att "det märks" för filmen är gedigen, men jag saknade mer Sorkinsk dialog och lite mer härlig sportfilmsstämning – det är som om filmmakarna retas medvetet när de låter Pitt i en viktig scen börja på ett pep talk till sina spelare... och efter två meningar vet han inte vad mer han ska säga och går tafatt därifrån. Anti-sportfilmsklyschor bör man kanske applådera men filmen blev lite "jaha" för mig. Bäst är vardagsscenerna med Pitt och hans tonårsdotter, de är fint spelade.


Tro det eller ej, men Little Fockers ska jag be att få återkomma till vid ett senare tillfälle. Det finns så mycket att diskutera där.