tisdag 25 september 2012

Som en blandning av Ola Ullsten och Ted Danson


Patrik Eklunds
Flimmer har fått ljumma recensioner, men jag tycker ni ska skita i det och bara gå och se den, innan det är för sent. En så snyggt fotad film – varje bild är uttänkt och välkomponerad och den bruna scenografin är helt fantastisk – bör ses på stor duk. Jämförelser har gjorts med Ulf Malmros, svenska The Office och Twin Peaks men de är fel ute, Eklund bygger upp en helt egen tragikomisk, lite sorgsen värld med hjälp av en imponerande känsla för scenografi och väl valda skådisar. Bäst är Jacob Nordenson som hunsad kontorsslav i kamp med IT-supporten från helvetet, hjälplöst fast i en Kafka-artad mardröm (om Kafka varit tvungen att skriva kvartalsrapporter i Excel och blev hunsad av sin bipoläre chef). 

Enbart filmen i filmen, dvs den pedagogiska informations-VHS:en från Örebro läns landsting om hur män med fertilitetsproblem ska kunna gå vidare, komplett med VHS-flimmer och tafatt klippning, är värd biobiljetten – de tre-fyra utsökt fejk-fumliga minuterna är det roligaste jag sett i år.

torsdag 20 september 2012

West Wing-reunion!

Herregud så fint! Bridget Mary McCormack, syster till Mary McCormack som spelade Kate Harper i The West Wing, ställer upp för val till The Supreme Court i Michigan. Nu har hon gjort en reklamfilm för detta och fått i princip HELA casten från The West Wing att spela sina gamla roller i fyra minuter. Det är så otroligt härligt att se dem igen att jag nästan blir tårögd av lycka.

Se klippet här!

måndag 17 september 2012

Olof Palme: International Man of Mystery


Halleluja! Kristina Lindströms och Maud Nycanders Palme har fått lysande kritik och är den svenska dokumentär som haft starkast öppningshelg sen man började mäta sånt för tio år sen. Som filmkonstverk betraktat är den inte särskilt märkvärdig, den är oerhört traditionellt berättad via stillbilder och talking heads och har en berättarröst som blir nästan irriterande övertydlig här och var. Egentligen behöver man inte se filmen på bio (den är redan klart tv-mässig) utan kan gott vänta tills SVT kör den längre tv-versionen, som är tre gånger en timme – förhoppningsvis kan den gå ännu djupare.

Med det sagt njöt jag nästan varje sekund av filmen. Det är otroligt fascinerande att följa hans karriär från uppväxten inom överklassen via elitskolor till Socialdemokratin och vidare in i den internationella politiken. Alla de viktiga politiska händelserna passerar revy, särskilt Norrmalmstorgsdramat (där en yrvaken Palme får telefon från gisslan) och Kårhusockupationen är tragikomiska. Palme ville ta fajten och vara med där det hände (särskilt om media var där), men samtidigt är hans försök att snacka med ungdomar på ungdomars vis otroligt rörande ("Nu säjerom att ni har ockuperat er egen kåååk") fast det blir ändå 1-0 till Palme (iaf i filmen) eftersom slashasarna bakom ockupationen är så usla debattörer.

Man kommer lite närmare människan Palme, och bland det starkaste i filmen är när hans söner berättar om hur han var som pappa: förde minutiösa anteckningar över vad barnen fått i julklapp, var helt ledig bara fyra veckor om året då familjen åkte till Fårö och badade vilket man får se i charmiga super 8-snuttar. Det vill man se mer av och det är här jag hoppas på tv-versionen.

Lindström/Nycander går grundligt tillväga och intervjuar flera av Palmes gamla klasskamrater, och det är slående hur de här överklassgubbarna fortfarande inte kunnat förlåta Palme för att han lämnade borgerligheten och valde "fel" sida. Samtidigt var han malplacerad i Socialdemokratin: en briljant, intellektuell överklassman som gärna ville stå i fokus. Alltid slagkraftige Jörn Donner har en nyckelscen i filmen när han till Hagge Geigert säger att "Palme var för intelligent för Socialdemokratin... kanske för intelligent för Sverige".

(Side note om Hagge förresten: han ansågs ju vara Sveriges talkshowkung när jag växte upp men det är helt bizarrt att se klippen med Donner: Hagge sitter på en barstol i sin säckiga kepa, snett vid sidan av Donner som sitter i en mycket lägre fåtölj, så att gästen alltid måste vrida sig i sidled och titta uppåt mot Hagge... what gives? Hade Hagge mindervärdeskomplex?)

Palme är i princip en hjälteskildring men jag har inget problem med det, jag är en av dom där som (kanske lite bekvämt) tycker att Folkhemsidén var mestadels bra och att Sverige började dra sakta åt helvete från och med den där biokvällen 1986. Klippen när Palme stiligt mästrar David Frost framför kamerorna, eller blir intervjuad av fransk teve när han står i nåt omklädningsrum post-tennis-svettig och svarar på flytande franska (risigt uttal, men ändå), eller glider runt på Guldbaggegalan, eller är upprymt spydig eftersom hans partikamrater klagat på att han är för stygg mot Fälldin... Det är svårt att få nog.

Filmen kunde inte ligga mer rätt i tiden. I det här kompakta politiska mörkret när vi har en statsminister som diggar Da Buzz och alla politikers allra största skräck är att verka för smarta för vanligt folk, vem längtar inte efter den tid då en hyperintelligent, bildad, överklasselegant, lagom maktberusad, politiskt passionerad och lysande retoriker faktiskt kunde styra landet? När vi hade en statsminister som – gasp! – faktiskt läste böcker. Fan vad jag saknar honom.

fredag 14 september 2012

Fyra!



OMG jubiléerna haglar just nu! På torsdag nästa vecka är det fyra år sen vi startade Stockholms Filmquiz, som alltsedan dess öppnar frågelådan på vid gavel en torsdag varje månad på Pet Sounds Bar och existerar dygnet på Fejan

Är man filmnörd och bor i Stockholm finns det egentligen inga orsaker att utebli. För den som är orolig över att bli utskåpad av nåt elakt supergeek och måsta gå hem med gråten i halsen kan jag trösta med att a) quizzen är underhållande och inte alls så sjukt svåra som ryktet gör gällande och b) vi lottar ut en djävulsk massa smarr (dvd, bluray, allmänt swag) även till icke-vinnarna, tack vare en massa snälla kompisar i filmbolagssvängen.

Torsdag 20 september kl 19 alltså. Facebookeventet finns här. Mycket välkommen!

torsdag 13 september 2012

Åtta!


Believe it or nutz men jag ska föreläsa om min livsgärning som bloggare vid ett filmevent senare i år. Eftersom min uppdateringstakt varit smärtsamt låg på sistone är det dags att det blir fler inlägg i höst, så jag gör som lata redaktörer brukar göra när de måste fylla blaskan med lite mer innehåll: jag gör en lista. Där jag dessutom kan återanvända gammalt. 

Det är nämligen så att nu i september fyller den här bloggen hisnande åtta år. Inte mycket för en människa kanske men i bloggår räknat måste det motsvara en mansålder, minst. 792 inlägg har det blivit, i snitt hundra per år alltså. 

Jag föregriper nu den självklara tioårsjubileumsidén (vem vet om jag finns kvar då) och kör en stor jubileumsspecial: här är mina åtta favoritinlägg från 2004 och framåt, ett för varje år. 

Ta mig i handen nu så går vi en mysig promenad längs minnenas allé... cue stämningmusik och ripple-effekt så bilden svajar!



2004: Tio skäl att undvika Så som i himmelen

Här var jag ung och arg! Har faktiskt inte sett om Kay Pollaks oerhört ojämna pekoral sedan dess (den har absolut sina fina stunder, vem blir inte berörd av Gabriellas sång? OBS bara lite ironi) men många kände igen sig i min väldigt pedantiska uppräkning av filmens brister. Andra, som älskade Kays vision, undrar hur man kan vara så cynisk att man hatar en fin film om kärlek och körsång, hatar man inte livet då? (Jo, kanske.)



2005: Vem älskar John Melendez? 

Jag kollade flitigt på The Tonight Show with Jay Leno vid den här tiden men nu är det flera år sen, inte sen man valde sida: Team Coco över Den girige. (Är det förresten någon svensk kanal som kör The Tonight Show numera?) Hursomhelst gillar jag texten, och ser på IMDb att Melendez fortfarande är anställd på showen som manusförfattare, så nån älskar honom.



2006: Agent 007 med rätt att kramas

Hösten 2006 hade Casino Royale premiär, och det var dags för en ny Bond: emo in, ordvitsar ut. Jag är sjukt nöjd med den här texten, tycker verkligen jag fick till det.



2007: Paris je t'aime... moi non plus
En text jag helt hade glömt bort, säkert eftersom jag förträngt den usla filmen. När jag verkligen akvtivt försöker vara skojig i mina texter blir det ofta platt, men den här sitter jag nu och fnissar lite åt faktiskt. Har jag bara kunnat sprida ett leende till EN person* så känns allt det här slitet värt det. (*mig själv)




2008: Superhelg i skivbacken
Ett av mina bittraste inlägg och samtidigt en kärleksfull hyllning till mina gamla drum and bass-dagar. Jag saknar mina LTJ Bukem och Grooverider, varför sålde jag dem egentligen? 



2009: Jag är Lee Child, asshole
Ett svagt skrivarår för denna blogg, väldigt lyckosamt för mig i övrigt. Jag hade för mycket att göra, och efter flera skribentuppdrag för Café insåg jag i oktober att bloggen måste vila lite, så jag tog en paus under några månader. Gillar dock den här texten och måste framöver plöja fler Lee Child-böcker, hans hårdkokta och kortfattade stil får Jens Lapidus att kännas långrandig.



2010: Interpol i mitt hjärta

Här började jag lägga de lite längre och, eh, bättre texterna på Weird Science istället, så det är ett ganska klent år. Men den här Interpol-hyllningen blev riktigt bra.



2011:  #1: The Wizard of Oz (1939)

Det här var high concept-året! Jag tvingade mig själv att skriva om alla filmer jag såg, vilket visade sig vara ett effektivt sätt att få tummen ur röva och bara skriva. Samtidigt blev det en smärtsam wake up-call över hur mycket smörja jag pressade i mig om aftnarna, tidsbristen till trots. När jag skummar igenom texterna nu blev de flesta okej, men inte särskilt minnesvärda. Men Wizard of Oz-texten gillar jag.

Och därmed var vi framme vid 2012! Det är ungefär här jag brukar skriva nåt lamt i stil med att "nu ska jag banne mig uppdatera oftare" men jag skippar det. Vi får se vad det blir.

Tack för att ni läser!